Kroksjö

Petri

Din karaktäristiska huvtröja och på sidan sticker ditt vågiga bruna hår ut över pannan.
Din blick är långt borta.
Jag ser dig på avstånd, du sitter i fåtöljen vid utgången,
jag går dit, för jag vill vara där du är.
Jag sätter mig i fåtöljen bredvid dig,
anstränger mig för att inte verka för intresserad,
förtränger min förtvivlan och mina känslor.
Men jag tittar på dig så ofta jag vågar.
Du är så otroligt fin och du får inte försvinna, du får inte ta ditt liv.
Ditt ansikte, ditt uttryck, dina rörelser, hela ditt väsen är så oerhört vackert och berör mig djupare än du någonsin kommer vilja inse.
Din röst skär i mitt hjärta eftersom jag kanske aldrig mer för höra den igen och till slut kommer jag att glömma den.
Jag ber till gud att du ska lämna din flickvän och inse att du vill ha mig i stället.
Jag vet att det är en ondskefull och självisk tanke, men det är inte så ofta man träffar någon som dig. Jag tror inte du vet hur unik du är.
Du säger att jag inte känner dig, det gör jag inte, men mitt hjärta känner dig och jag kommer aldrig glömma dig.

Fladdrande lunga
kvidande rastlöshetsben
jag-vill-dö- ångest
funderade på att kissa när jag satt i badkaret fyllt med vatten
nu efter en atarax och en stesolid mår jag bättre
men osäkerheten finns där
regnmolnet över mitt huvud
det faktum att livet gör för ont för att egentligen orkas leva.

Nu i denna stund

Kroppen gömmer sig under täcket
jag proppar munnen full av snus
försöker döva min ångest
kudden flagnar av svett
lakanet är skrynkligt och fullt med snussmulor
allt som gör ont finns här inne
jag orkar inte höra människor prata
det finns ingen energi
men jag ska springa i kväll
avstå tvång, du vill bara ont
allt är möjligt eller omöjligt
beror på hur man ser det.