Din karaktäristiska huvtröja och på sidan sticker ditt vågiga bruna hår ut över pannan.
Din blick är långt borta.
Jag ser dig på avstånd, du sitter i fåtöljen vid utgången,
jag går dit, för jag vill vara där du är.
Jag sätter mig i fåtöljen bredvid dig,
anstränger mig för att inte verka för intresserad,
förtränger min förtvivlan och mina känslor.
Men jag tittar på dig så ofta jag vågar.
Du är så otroligt fin och du får inte försvinna, du får inte ta ditt liv.
Ditt
ansikte, ditt uttryck, dina rörelser, hela ditt väsen är så oerhört
vackert och berör mig djupare än du någonsin kommer vilja inse.
Din röst skär i mitt hjärta eftersom jag kanske aldrig mer för höra den igen och till slut kommer jag att glömma den.
Jag ber till gud att du ska lämna din flickvän och inse att du vill ha mig i stället.
Jag
vet att det är en ondskefull och självisk tanke, men det är inte så
ofta man träffar någon som dig. Jag tror inte du vet hur unik du är.
Du säger att jag inte känner dig, det gör jag inte, men mitt hjärta känner dig och jag kommer aldrig glömma dig.
